Gamla huset.

Ronja och jag pratade om det gamla huset  som vi också renoverat i och lagt ner delar av vår själ i igår,att det gick lättare än förväntat att släppa det(som trots allt varit vår tryghet på så många sätt) och börja trivas här.
 
Det finns mycket fina minnen därifrån, bla så reste vi oss där ett par gånger som lilla familjen Robbin, Ronja och jag, slickade våra sår enades och blev starkare. Julfiranden och traditionen att alltid gå till värdshuset och fira deras hemkomst från sommarlovet hos pappa (även om det var skralt med pengar så höll vi på det). Långa fina sommarlov vid klipporna och havet. När Fredrik kom in i våra liv och så småningom Isacs födelse och sedan Elias. Inte att förglömma Katten Emilia och hunden Bingos inträde i våra liv. :-)
 
Men vi genomlevede också mycket tunga saker där.
 
Min pappa och alltså Robbin och Ronjas morfar dog och lämnade oss med en ny tomhet och mera smärta att lära oss leva med. Saknar dig. <3
 
Genomlevede kriser och jobbigga saker tillsammans då vi kämpade oss igenom trubbel med deras pappa och hans nya. Kämpiga år då man alltid pratade för döva öron och stödet som ensamstående mamma i konflikt med den "nya familjen" stod helt utan förståelse, stöd och hjälp. Utan vidare rättigheter att luta sig mot, har aldrig märkt att pappan skulle ha mindre rättigheter. Kan inte förstå alla dessa berättelser om mammor som sopar golvet med papporna och får rätt och förståelse i allt.(så skulle jag inte heller velat att de skulle vart, men lite stöd skulle suttit fint)(mamma fanns givetvis alltid där, tack för det <3) Det mest stöttande som jag upplevde var kanske den gången jag var hos advokaten och kollade mina rättigheter(efter hot om att bli fråntagen barnen). Sagt då förstås för att den andra parten var arg och sårad men ändå. då sa min advokat att det behövde jag inte oroa mig över, utan det ska till synerliga själ för att både mamman och pappan ska bli fråntagen rätten till gemensam vårdnad. Kanske jag helt enkelt inte varit tillräckligt manipulativ och driven, alltid trott på rättvisan och godheten, ärlighet och att alla skulle sträva efter barnens bästa. Tack och lov att allt det ligger bakom oss nu, att Robbin och Ronja nu är så stora att de kan välja själva och se och förstå hur saker varit.
 
Undertiden kämpade jag också med att hitta mig och vem jag ville vara och att gå igenom en del eget gamlat som legat ohanterat under mattan.Nu känner jag mig ganska trygg i vem jag är och vägen som vi gått är oxå den som gjort oss till dem vi är idag.
 
Sedan kom tonåren då vi var något dåligt rustade eftersom skinnet fortfarande var tunt och skrapat efter allt tungt vi harvat oss igenom(även om jag själv då landat och stod ganska stadigt), med några tunga år och trassel. Skola, möten, BUP,terapi osv.Råkade ut för tråkiga människor som gjorde mera skada. Tråkiga grannar utan självinsikt som det är sååå skönt att ha lämnat bakom sig.
 
Så det var rätt skönt ändå att kunna andas och byta miljö. Nu ser vi fram mot vår första vinter här. För första gången på ett par år så ser jag verkligen fram mot Julafton, det ska bli så mysigt att pynta här. Och är så glad att jag har min fina familj. Här bor vi bra. :-)
 
Tack för vår historia och våra minnen, tack för idag och tack för framtiden som vi formar varje dag. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0